Någon som alltid funnits…

Min moster Doris gick bort i söndags och det känns overkligt att hon inte längre finns här, hon som alltid funnits. Det var av henne o min farbror som  jag fick min första nallebjörn, vars fyllning börjat sjunka ihop efter 40 år i min ägo. Doris var mostern som alltid hade snygga kläder, vackert långt mörkt hår och bilade runt i Sverige på semster.

Många fina minnen bär jag i mitt hjärta. Doris  bakade gifflar, kubbar, bullar och småkakor och spröda rullrån som ingen annan. Vi delade passionen för blodapelsiner, ju surare desto godare.

När jag var 12 år kom en efterlängtad liten kusin och jag glömmer aldrig när lilltjoppan låg på skötbordet, som stod över badkaret i lägenheten på Lotsvägen, och Doris precis öppnat blöjan för att byta. Då bestämmer sig lilltjejen för att göra nummer två. Jag står i dörröppningen till toan och ser hur senapsfärgad bebisbajs rinner nerför hela min moster som börjar tjögas…

Efter en lång kamp mot sjukdom har Doris flyttat hem och jag tror att mormor o morfar stod och väntade på henne med öppna armar…

Så vackert solen på vattnet glimmar

bildar en gyllene väg utav strålar

En väg rakt upp till himlen så vacker o stilla

Försiktigt tar jag ett steg på den vägen

och börjar en vandring lång

En vandring på den gyllene vägen och lämnar stranden bakom.